Jag har vid ett flertal tillfällen hört att vissa människor inte tycks ta Dick Harrisons texter på allvar, då en redovisning av källor, i enlighet med Oxford- eller Harvardsystemet, i de flesta fallen saknas. Lägg märke till att det mesta du ser i bokhandlarna under hans namn är populärvetenskaplig litteratur, alltså riktad mot en stor publik, inte bara akademiker. Det som bl.a. kännetecknar denna typ av litteratur är avsaknaden av fotnoter. Till skillnad från avhandlingar, uppsatser, rapporter o.s.v., skrivna enligt en strikt policy, brukas sällan fotnoter, utan källmaterialet redovisas oftast i form av ett ”Further Reading-kapitel”. Man tar alltså för givet att icke-akademiker inte är vana vid fotnotssystemen som brukas, och ibland missbrukas, på universiteten. Dessutom skulle de nog ändå inte kolla upp källorna, varför skulle de göra det när all intressant information redan finns samlad i boken? Om ni vill ha ett Dick Harrison-verk, med en korrekt redovisning av historiskt källmaterial, ta en titt på t.ex. ”Gud vill det!”. Om ni är intresserade av redovisningar av, och hänvisningar till specifika sidor i moderna, sekundära, källor – alltså, av samtida forskare, får ni fråga författaren om dem. Kom ihåg att dessa inte nödvändigtvis behöver finnas i ett populärvetenskapligt verk.

Få av oss har onekligen undgått att ha hört om, sett på, och grubblat över hur Dick Harrisons kvinnliga medtävlande, programledaren Ellinor Persson har fått emottaga ofrivilliga kramar och pussar av Lundaprofessorn i 2004 års upplaga av SVTs kultunderhållningsserie På Spåret. ”Nej, sådant har man ju aldrig sett maken till tidigare i svensk TV, usch så vidrigt”, och ”karln är ju sjuk” är bara några av de uttalanden man hört på stan, varstans på universitetet, internet, och t.o.m. hemma vid köksbordet. Jo, visst kan man ifrågasätta det, men varför har aldrig fallet Magnus Härenstam tagits upp i konversationer som dessa? Den ständigt småleende runde glasögonprydde mannen i kostym och slips, f.d. programledare för en av de mest framgångsrika frågesporterna i TV, som alltid har ett leende på läpparna. Efter varje avslutat avsnitt, förutsatt att en eller flera av deltagarna var av det motsatta könet missade han aldrig ett tillfälle att efter finalerna omfamna dem, och ge dem en blöt kyss på båda kinderna! Det är något man ofta ser i andra länder, som i Storbritannien, men seden har inte riktigt slått rot i på andra håll i norra Europa, i synnerhet Sverige – såvida det inte är två tjejkompisar som möts. Men att som en känd manlig TV-personlighet ha gjort något sådant här i TV fyra dagar i veckan, i vetskap om att programmet hade höga tittarsiffror, är inte det minst lika vidrigt? Jag undrar vad de kvinnnliga deltagarnas respektive hade att säga om detta…

Men när allt kommer till kritan, ändå, är det inte männens könsdrift och hormoner som spelar in här?